Ibland blir konsumentundersökningar där man försöker dra slutsatser om reklamkampanjers effektivitet så roliga att själva reklamen i sammanhanget blir ointressant.
Fick tidigare under dagen ett mail från Cint, som brukar skicka ut konsumentundersökningar med jämna mellanrum, att svara på ett par frågor om en reklamfilm.
Ja, hur känns det egentligen?
Inget konstigt där.
Reklamfilmen i fråga var en högst ointressant, utslätad standardreklam för Unibet där man såg ett gäng kärnfamiljs-Svensson-karlar som hämtade direkt från 50-talet sitta och gorma och hurra framför en TV-apparat där någon form av sportevenemang försegick. För det är sånt vi karlar gör, liksom.
Men sådant har man ju vant sig vid sedan länge, och det är trots allt en del av mitt yrke att malla in människor i bestämda målgruppsfack att targeta med effektiva säljbudskap. Så det har jag inget emot.
Frågan är hur man drar lärdomar av den reklam man gjort – för oss på nätet är det ju jämförelsevis rätt lätt. Vi kan dra direkta paralleller mellan satsade och intjänade kronor, beräkna resultat med hjälp av allt från clickrates till impressions till CVR’s. För TV, print och allmän massmedia är det såklart inte lika enkelt, och då är ju konsumentundersökningar som dessa prima.
Men hur de har någonsin tänkt få ut några vettiga slutsatser ur den här undersökningen övergår mitt förstånd. Jag brukar anse mig själv vara rätt duktigt analytisk och kan förstå hur statistikerna bygger upp och drar slutsatser från liknande undersökningar. Men för att få bra resultat måste man ju från början ha rätt input. Input quality equals output quality. Skit in – skit ut, helt enkelt.
Och det fantastiskt fåniga med just denna undersökning uppenbarade sig när man framåt slutet blev tillfrågad att besvara påståendet ”När du ser filmen, i vilken utsträckning känner du:” – varpå det spårade ur totalt.
